När jag blev sjukskriven med utmattning/depresion nyåret 2011/2012 hade jag massor med tankar i mitt huvud.
Om att få familjen att "gå ihop" med de fysiska aktiviteter , tvätt, matlagning och städning som många av oss upplever emellanåt.
Andhålen var till stor del de tillfällena jag lämnade hemmet och kunde släppa alla familje- och jobbtankarna som när jag övade med hemvärnet. Eller när jag gick helhjärtat in i mina förtroende uppdrag i Motorklubben och försjönk framför datorn och allt pappersuppdrag det innebar. För då liksom nu - så kan jag gå in i saker och situationer där jag släpper omvärlden totalt.
Men det fanns större tankar och frågor! Större funderingar om min egen existens. Meningen med livet. Förstörelsen som ökar och ökar på jorden. Hur vi utnyttjar jordens resurser. Mer och Värre, och frågan är om det går att förhindra människan slöseri...
Någonstans har jag trott på en Gud. En god Gud. Men efter svärfars död så försvann den tron, som faktiskt gav mig styrka tidigare.
Då - 2011 - visste jag inte vad jag skulle tro. Jag var vilsen.
Om det som hände i livet var en slump, eller om det finns ett öde?!
Har vi var och en en uppgift Här, och Nu?
Varför drabbas då människor av grymma sjukdomar och öden???
Jag har under årens lopp gått på olika samtalsmetoder/psykolog, terapeut och via kyrkans diakoni.
Ingen har kunnat ge mig svar på alla mina frågor, alla tvivel!
Men det var när jag via sjukvården kom i kontakt med den medicinska yogan som ett frö sakta började gro... Om min egen kraft. Min egen förmåga. Mitt val och mina beslut.
Så med allt jag upplevt, tagit till mig, kan jag idag säga att yogan är den som ger mig styrka och hjälper mig att balansera mitt inre när jag tappar fotfästet och tvivlen kommer om jag väljer rätt eller fel. När jag mår som sämst fysiskt och mentalt, när "mattan" är det sista platsen jag vill vara på - det är då jag verkligen mår som bäst när jag övervunnit motståndet att yoga!